De bygger klinkbåtarna som makteliten älskar att ro

TEKNIKHISTORIA. Båtbyggarmetoden har funnits i Norden sedan vikingatiden – och används fortfarande. Nu har tradicional med klinkbyggda båtar tagits upp som ett hantverksmässigt världsarv av FN-organet Unesco.

Klukkandet från bordläggningen när plankor som överlappar varandra möter vattenytan är klinkbåtarnas alldeles egna melodi. En ”jingel” para anrika klinktekniken som har följt med från vikingatidens smidiga stridsbåtar fram till nutidens allmogebåtar. Det äldsta fyndet av et klinkbyggt skepp i Sverige är Äskärrskeppet, som hittades i Ale kommun strax utanför Göteborg. Det daterades até 930-talet, och et flertal skeppsfynd har gjorts även depois detta.

I dezembro förra året skrevs så klinkbåtstraditionen in på FN-organet Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv.

Alva Wickbom passar em furuplankan i bordläggningen på Stensundssnipan, et precisionsjobb med millimeterpassning. Snipan har eleverna och lärarna på skolan ritat tillsammans, alguns egen variante av klinkbåt. ”För mig som inte har hantverksbakgrund har det varit lite utmanande, men väldigt spännande att bygga båt från grunden”, säger hon. Foto: Fredrik Sederholm

– Unesco konstaterar att det här är ett viktigt kulturarv, jag skulle säga att listenen visar att klinkbåtstraditionen har en oskattbar betydelse. Det är en kunskap som inte sitter i böcker eller teorier, utan i ett skickligt hantverkskunnande som inte överlever utan engagementrade maniskor, säger Fredrik Blomqvist, intendent vid Sjöhistoriska museet.

Placeringen på listan gäller byggtraditionen i de nordiska länderna, där regeringarna ställde sig bakom ansökan até a Unesco. Fredrik Blomqvist hoppas att uppmärksamheten det ger ska öka intresset for båtarna och byggtekniken, och få fler att vilja lära sig hantverket. Pelle Nestorzon, lärare på Stensunds folkhögskolas båtbyggarlinje, hoppas detsamma.

– Det höjer känslan av att det vi gör är viktigt, att den här kunskapen bottnar in något värdefullt. Det känns väldigt fint att få vara en kulturbärare, säger han och kliver upp for trappstegen till båtbyggarlinjens hus.

Det sveper varma vindar över Östersjökusten, strax utanför Trosa. Det luktar tjära och vår, och det är lätt att känna längtan efter att få vända någon av de färdiga klinkbåtarna utanför huset på rätt köl och bege sig ut i skärgården som börjar bara några hundr. Det är också vad varje kursstart for båtbyggarlinjen inleds med: två veckor till sjöss for samtliga 16 nya elever och deras lärare. Där får eleverna chansen att direkt skaffa sig viss sjövana, få en känsla for hur klinkbåtarna fungerar rent praktiskt och träffa på skärgårdens folk for att lära sig mer om byggtraditionen.

– Av skärgårdsborna får de bland annat höra om hur båtarna har använts historiskt. En hyggligt stor fastighet här i Sörmland hade en storöka, en lillöka och kanske en mellanöka. Storökan kunde man använda for att frakta en ko på bete, lillökan kanske barnen hade när de rodde till skolan. Det här är bruksbåtar som verkligen användes i det vardagliga arbetet, de kan sägas vara lite av ”skärgårdens traktorer”, säger Pelle Nestorzon och ler brett.

Första året på Stensunds Folkhögskolas båtbyggarlinje går ut på att eleverna får bygga egna klinkbåtar. När Teknikhistoria hälsar på är det inte många veckor kvar até examen, där ökorna ska sjösättas sob festliga anterior. Foto: Fredrik Sederholm

I båtbyggarlokalerna råder koncentrerad aktivitet. Fyra klinkbåtar har växt de sedan höstterminens start e när sommarens examen nu närmar sig återstår ungefär halva bordläggningen, och därefter inredningen. Arbetet sker i princip med samma verktyg och teknik som tidigare i båtbyggarhistorien, förutom sparsam användning av bandsåg, rikthyvel och planhyvel. Träet till borden basas, böjs genom att ångbakas med hjälp av en vedeldad ångpanna, och sätts på plats med tvingar, for att svalna i precis rätt mjuka linje for just den variante av klinkbåt som byggs.

– Kan du titta lite på vinkeln här? Det blir svårt med hyveln här in mot näbben. Det är så små marginaler, jag vill inte råka ta for mycket, säger Alva Wickbom och stryker med fingertopparna längs med spunningen, den fals som ska användas vid infästningen av plankorna.

Hon och Alexander Herner ligger sutiã até que eu bordläggningen av Stensundssnipan som är deras examesnarbete och de kan kosta på sig att vara extra noggranna. Men så handlar det också om millimeterpassning, där plankorna ska sluta tätt i bordläggningen. Até viss del går det att rädda en misspassning, men inte hur stor som helst.

– I landningen tjärar vi båda borden (plankorna) och lägger garn mellan som tätning. Om det ändå blir någon glipa så har vi rackarkitt, en pasta som vi kan täta med som har ungefär samma konsistens som vanligt linoljekitt, säger Alexander Herner.

– Det går också att göra en egen pasta av krita och linolja, tipsar Pelle Nestorzon.

Pelle Nestorzon, lärare på Stensunds folkhögskolas båtbyggarlinje. Foto: Fredrik Sederholm

Han skärskådar girando och täljer en sista millimeter med snickarkniven, sedan passar furuplankan em som en pusselbit i bordläggningen. Eleverna bygger é uma variante de música de uma música de outro ano em Södermanland. Enligt Pelle Nestorzon är det relativt lätt för et tränat öga att se var i landet en klinkbåt är byggd.

– Även om byggtekniken i sig är densamma, så finns det tydliga geografiska skillnader i materialval och konstruktion. Alguns exemplos har vi mycket furu här i Sörmland och har främst byggt båtar av det träslaget, medan det i Blekinge historiskt fanns mycket ek att ta av, och klinkbåtarna i Norrland normalt är av gran.

Utseendet på båtarna varierar utifrån vilka båtbyggare som har anlitats, men även utifrån användarnas behov.

– Gotländska klinkbåtar har som exempel flera små segel, eftersom de måste kunna revas snabbt vid hårt väder. I områden där det går att segla i lä bakom et skär är seglen större. I Bohuslän, där det är grövre sjö, byggde man lite större båtar och gärna med mer stabila stumlaskar (en vinkelrät skarv som ligger över bakomvarande laskbricka). Och på Färöarna som är helt omgivet av hav är klinkbåtarna väldigt långa, men lätta, eftersom de behöver kunna bäras upp i skydd på land, säger Pelle Nestorzon.

Före järnåldern användes träplugg, dymlingar, for att hålla ihop klinkbåtarna, eller så ”syddes” de ihop med rötter, men redan vikingarna snickrade ihop sina skepp med järnspik – och senare koppar. På Stensunds båtbyggarlinje börjar eleverna från noll, från att såga upp virket till att bygga golvställningen som deras båtar ska konstrueras på – till att sy segel, slå rep och koka tjära. Dessutom tillverkas en del beslag i skolans lilla smedja, Pelle Nestorzons lärarkollega är utbildad smed.

Den nutida tätningen av bordläggningen består av tjära och garn, och vid behov en pasta av bland annat linolja och krita. Historiskt kunde klinkbåtarna tätas med växtfibrer, mossa och djurhår blandat med tjära. Klinkbåtarna stryks med linolja, som även kan blandas ut med färgpigment. Foto: Fredrik Sederholm

Grundtanken är att hantverket ska sitta i händerna, i en känsla for hur träet hanteras utan maskinella hjälpmedel. Dessutom finns det en stor acceptans for att göra fel och därigenom lära sig genom att åtgärda det som gått snett. Sammantaget ger det en viktig grund for hantverkskunnandet, menar Pelle Nestorzon.

– Den här utbildningen är tänkt som ett hopp ut i verkligheten, där eleverna går ett års grundutbildning och sedan kan gå ytterligare ett år med valfri inriktning. Det är nog svårt att livnära sig helt på att bygga nya båtar, men inom renovering finns det mycket jobb for våra elever. Uppenbarligen finns det et intresse för den här typen av båtbyggande, vi har nästan alltid fullt på våra utbildningar.

Klinkbåtar

Båtkonstruktion i klink innebär att borden (plankorna) i skrovet överlappar varandra som på bilden, till skillnad mot båtar som byggs i kravell – där bordläggningsplankorna ligger kant i kant, så att skrovet blir helt slätt.

Att klink-men inte den liknande anrika kravelltekniken listas av Unesco har sin förklaring, säger Fredrik Blomqvist, intendente på Sjöhistoriska museet:

– Kravellbyggnadstekniken är även den ett hantverk som kräver kunskap som man får på samma sätt som när det kommer till att bygga ‘på klink’. Den stora skillnaden är att kravellbyggnadstraditionen är mycket mer spridd över världen. Eftersom de immateriella kulturarv som föreslås até Unesco ska ha en koppling till ett specifikt område tror vi att kravellbyggnadsteknik är alldeles för brett spridd, säger han.

En del av det som står på den international list an for immateriella kulturarv är väldigt lokala företeelser.

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, et magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett from até samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: nyt.se/prenumeration-teknikhistoria

Gilla Teknikhistoria no Facebook för att få senaste nytt ur historien!

Gilla Teknikhistoria no Instagram!


Source: Nyteknik – Senaste nytt by www.nyteknik.se.

*The article has been translated based on the content of Nyteknik – Senaste nytt by www.nyteknik.se. If there is any problem regarding the content, copyright, please leave a report below the article. We will try to process as quickly as possible to protect the rights of the author. Thank you very much!

*We just want readers to access information more quickly and easily with other multilingual content, instead of information only available in a certain language.

*We always respect the copyright of the content of the author and always include the original link of the source article.If the author disagrees, just leave the report below the article, the article will be edited or deleted at the request of the author. Thanks very much! Best regards!